Sol ute, sol inne...
... dock inte i hjärta och sinne.
Elfte feburari är ingen bra dag för mej.
För exakt fem år sedan låg jag inne och väntade på att få föda ut det lilla krypet som skulle ha blivit vår gemensamma son.
Han var bara 18 veckor liten och vattnet hade gått tidigt på morgonen. När jag väl fick komma in till lasarettet och undersöktes sa läkaren bara att det inte fanns något att göra, barnet levde men det skulle inte gå att stoppa förlossningen och det var för litet för att försöka rädda...
Ironiskt nog kom det samma dag svar på fostervattensprovet som talade om att det var ett friskt barn, och ännu mer ironiskt så var det nog just det testet som förde in bakterier i fostervattnet, vilket startade förlossningen alldeles för tidigt.
Låg kvar i tre dagar och bara grät med den lille nerbäddad i en pytteliten korg på näthinnan... den synen förföljde mej i många månader efteråt.
En underbar läkare sa att jag fick stanna på det rummet så länge jag ville och det kändes då som om jag ville stanna där för evigt...
Men vi hankade oss igenom detta elände fast det tog lång tid innan jag kände mej bekväm med andras magar och babylycka.
Elfte feburari är ingen bra dag för mej.
För exakt fem år sedan låg jag inne och väntade på att få föda ut det lilla krypet som skulle ha blivit vår gemensamma son.
Han var bara 18 veckor liten och vattnet hade gått tidigt på morgonen. När jag väl fick komma in till lasarettet och undersöktes sa läkaren bara att det inte fanns något att göra, barnet levde men det skulle inte gå att stoppa förlossningen och det var för litet för att försöka rädda...
Ironiskt nog kom det samma dag svar på fostervattensprovet som talade om att det var ett friskt barn, och ännu mer ironiskt så var det nog just det testet som förde in bakterier i fostervattnet, vilket startade förlossningen alldeles för tidigt.
Låg kvar i tre dagar och bara grät med den lille nerbäddad i en pytteliten korg på näthinnan... den synen förföljde mej i många månader efteråt.
En underbar läkare sa att jag fick stanna på det rummet så länge jag ville och det kändes då som om jag ville stanna där för evigt...
Men vi hankade oss igenom detta elände fast det tog lång tid innan jag kände mej bekväm med andras magar och babylycka.
