081001
Det var ett svårt datum att få in i fingertopparna, har skrivit fel hur många gånger som helst nu under förmiddagen.
Kände mej lika grå som vädret i morse humörmässigt sett, vet inte varför, kanske för att jag tycker att oktober är den första riktiga höstmånaden, och nu är vi där helt plötsligt.
Fast jag gillar ju hösten om det är klara dagar och man ser lövens fina färger spraka i solskenet.
Men nu var det ju inte sånt väder imorse...
Som kronan på verket hörde jag för andra gången de senaste dagarna Roffe Wikströms version av den gamla frireligiösa slagdängan om en stad ovan molnen i lurarna när jag satt på tåget... hoppas det inte är ett omen.
Den är väldigt fin men jag får för mej att den är lite olycksbådande...
Ibland kan jag noja upp mej på att saker och ting ska hända.
Som till exempel nu när jag fick nytt jobb... syrran dog ett halvår efter hon började sitt nya jobb på Roslagsbanan, hmmm...
Samma när jag får en huvudvärk jag inte känner igen... är det min tur nu tänker jag, fast jag har gjort en datortomografi eftersom både syrran och min mamma dött i hjärnblödning rätt unga.
Jag minns att både syrran och jag var lite lättade när vi hade passerat våra 37-årsdagar, vår mamma var 36 när hon dog, och syrran sedan alltså 49... jag är nu 47... mmm...
Ja, så här kan jag hålla på.
Äh, jag vet, man ska inte hålla på så men ibland så gör man det i alla fall.
Men nu ska jag väl egentligen inte sitta här och ondgöra mej om höst och död och sådant utan få undan lite papper i högarna omkring mej.
Kände mej lika grå som vädret i morse humörmässigt sett, vet inte varför, kanske för att jag tycker att oktober är den första riktiga höstmånaden, och nu är vi där helt plötsligt.
Fast jag gillar ju hösten om det är klara dagar och man ser lövens fina färger spraka i solskenet.
Men nu var det ju inte sånt väder imorse...
Som kronan på verket hörde jag för andra gången de senaste dagarna Roffe Wikströms version av den gamla frireligiösa slagdängan om en stad ovan molnen i lurarna när jag satt på tåget... hoppas det inte är ett omen.
Den är väldigt fin men jag får för mej att den är lite olycksbådande...
Ibland kan jag noja upp mej på att saker och ting ska hända.
Som till exempel nu när jag fick nytt jobb... syrran dog ett halvår efter hon började sitt nya jobb på Roslagsbanan, hmmm...
Samma när jag får en huvudvärk jag inte känner igen... är det min tur nu tänker jag, fast jag har gjort en datortomografi eftersom både syrran och min mamma dött i hjärnblödning rätt unga.
Jag minns att både syrran och jag var lite lättade när vi hade passerat våra 37-årsdagar, vår mamma var 36 när hon dog, och syrran sedan alltså 49... jag är nu 47... mmm...
Ja, så här kan jag hålla på.
Äh, jag vet, man ska inte hålla på så men ibland så gör man det i alla fall.
Men nu ska jag väl egentligen inte sitta här och ondgöra mej om höst och död och sådant utan få undan lite papper i högarna omkring mej.
