Onda aningar...
Förra veckan fick jag ett ganska långt mail från min lillebror som bor i Helsingfors.
Har inte hört av honom på två år, och senaste året inte ens något från hans fru som ibland mejlar eller pratar lite via MSN...
Men dom har separerat så nu förstod jag hennes tystnad.
Det var i alla fall kul att höra av honom, han hade gått igenom en stor operation i november och hade äntligen hämtat sej.
Han har en leversjukdom som är väldigt ärftlig och oftast drabbar tjejer.
Syrran och jag fick lämna prover till Tammerfors universitetssjukhus direkt han fick sin diagnos men vi hade inga tecken på det.
Min bror fick genomgå en levertransplantation efter lång väntan, då var han rejält sjuk, mager och hade påse på magen.
Nu är han tydligen där igen stackaren.
Den levern han fick var tydligen inte i toppskick så han står på transplantationslista igen.
Men under den här tiden han har varit så himla sjuk har har han skaffat fyra barn, köpt hus och gift sej, och dessutom byggt upp Helsingfors största bemanningsföretag.
Jag tror att hans uppväxt på barnhem har gjort honom till en rejäl kämpe.
Han var bara nio månader när vår mamma dog och ingen i släkten ville tydligen ta hand om en så liten, därför hamnade han på barnhemmet i Kemijärvi.
Jag, som var nästan två och ett halvt år fick följa med min moster och hennes familj till Sverige, och här blev jag kvar.
Alla mina syskon blev kvar i Finland, fast syrran kom ju över när hon var sexton.
Fast då flyttade hon till Stockholm och började jobba på Marabou i Sumpan.
Igår ringde så min kusin, den enda jag har här i Sverige, (vad jag vet), och hon ringer kanske varannat år.
Vi är inte riktigt på samma våglängd så vi har sällan umgåtts intensivt men vi har setts då och då.
Nu är det nog tre år sen vi sågs, hon bor utanför Västerås och det visade sej att även hon separerat.
Vi pratade hit och dit rätt länge och jag fick numret till hennes hyresvärd som har rätt mycket fastigheter runt om Västerås!
Men som sagt... jag funderar alltid lite varför släkt hör av sej, och det ungefär samtidigt...jag är en sån person som letar tecken, jättejobbigt, kan sitta och måla upp scenarior om saker som ska hända som sen inte händer.
Annars är det nog en bra fredag!
Solen strålar, det var varmt ute redan när jag gick till tåget tjugo över sju.
Jag hade glömt headsetet på jobbet så det blev inget Morgon Zoo att lyssna på men fåglarna sjöng och svanar flög brölande över mej i snygga formationer så det gjorde inget.
Ska stanna kvar på jobbet och äntligen sortera in en massa papper.
Rolig fredagkväll va?
Jag gör det för att dotter D kommer med Swebus från Helsingborg 19.20 ikväll så det kändes inte så vettigt att åka hem och sen in igen.
Då kan jag lika gärna få lite gjort här när telefonen inte ringer och så hinner jag med en rask promenad i solen.