För första gången...
Vi har bott här i över fyra år men det är bara jag som varit borta hemifrån tydligen... fast jag är ändå inte ensam utan har ju hundarna förstås.
Den första som ringde och skulle hem från sjukan var J, och efter åkande hit och dit efter nycklar och grejer som var på vift, uppretande av fader (och moder) skulle hon bo hemma i sin lägenhet.
Jag åkte hem, rastade hundarna, åt och somnade på soffan.
Vaknade av att mannen ringde och undrade om jag kunde komma in med necessären och lite kläder för operationen var gjord efter lunch och han fick inte åka hem.
Så återigen fick jag åka in till Västerås lasarett, köpa godis i kiosken och gå till samma trapphus men nu åka åtta våningar upp istället för två, som igår kväll.
När jag kom in till salen höll dom på att koppla bort dropp och han var inte så kaxig som han brukar... hade en tjock slang rakt in i familjelyckan, yeak!!
Imorgon lär han väl i alla fall få åka hem, jag har tagit ledigt för hundarna måste ju ut och kanske hinner jag städa och fixa lite innan han ska hämtas.
Piece of cake trodde han och så lät det också men det var det tydligen inte.
Han var vaken med epiduralbedövning... det skulle jag aldrig klara... söv mej så jag slipper veta vad som händer!
Idag kom min chef in på rummet och undrade lite om vad som händer... hade svårt att hålla igen gråten och sa att jag kommer in nästa vecka och förklarar mina hastiga försvinnanden och hon är ju så otroligt nice, sa att hon alltid finns där när jag vill komma in och berätta.
Inga pekpinnar eller gnäll... så hímla skönt.