TyraTok

När jag gick ut med hundarna nu på förmiddagen kom en tjej gående mot mej från andra sidan järnvägen med en stor irländsk varghund.
Tåget var på G för klockorna plingade och dom röda lamporna blinkade men hon fortsatte gå mot järnvägen.
Eftersom jag inte ser sådär 100-procentigt längre såg jag inte om hon var över redan när bommarna började gå ner men jag tyckte att hon var rätt nonchig även om jag inte kunde avståndsbedöma riktigt var hon var i förhållande till övergången.

Men sen såg jag... haha... för hon fick nämligen bommen närmast mej rätt i knoppen, träffade i pannan så hon ramlade omkull.
Ja, egentligen är det inte roligt, jag vet... men det såg roligt ut.
Som tur var kom hon upp snabbt för det var ett arbetslok som kom nästan direkt efter bommarna var nere och dom hade nog inte hunnit stanna om hon legat kvar på rälsen...hu!

Mannen ringde nu och sa att han skulle nog få åka hem idag, han hör av sej efter lunch.
Tack gode gud för att man inte är karl och har en prostata men å andra sidan har vi ju så mycket andra kroppsdelar att bli sjuka i...
Grannen ska få köra både cellgifter och strålbehandling efter två operationer för bröstcancer, så himla ledsamt.

Nu har jag även pratat med J och allt verkar OK just nu, hon ville vara hemma i sin lägenhet igår kväll och vem är jag att hindra henne till det även om man skulle vilja ha henne i en handboja bredvid sej... och jag tyckte nog att hon kunnat vara här igår när jag var solo men men...

Så pratade jag även med hennes socialsekreterare och jag måste säga att hon är rätt naiv.
Jag krävde i alla fall ett behandlingshem istället för dagvården här i sta´n.
Hon tyckte att det var konstigt att alla andra visste vilka insatser som behövs men herregud, känner man inte sitt eget barn!?
Hörde av en sjuksköterska på psyk att det var bara en lekstuga i princip och här krävs större insatser helt klart.

Fick ett så fint SMS av f d kollega, tack Linda J, då om inte annars så lossnade det rejält. Känns skönt att folk bryr sej, tack alla som hejar på!