Änglar finns...
... även iklädda tandläkarrockar!
Jag ringde ett journummer till Thea som jag hittade på nätet igår morse och hamnade tydligen på någon central anläggning för den trevliga människan frågade vilken stad jag befann mej i och kollade deras bokningslistor.
Först gav hon mej en tid 8.20 men det hade jag inte en sportmössa att hinna med så hon klämde in mej 11.40 hos en Marlene.
På skakiga ben, nej så illa var det inte för jag hade ju Oxycontin i kroppen haha, men med stor nervositet klev jag in på deras fina mottagning nere på sta´n och blev hänvisad till väntrummet.
Jag var ju nästan lika nervös för räkningen som lagning eftersom mannen inte fick så många kronor denna månad men å andra sidan var jag ju tvungen att gå dit.
En trevlig dam med småländska dialekt kom och hämtade mej efter tjugo minuter och det visade sej vara tandläkaren i egen hög person.
Hon bad tusen gånger om ursäkt för förseningen och jag försäkrade att jag bara är glad så länge jag kan hålla mej undan tandläkarstolen.
Nå, hon tittade igenom men kunde inte riktigt sätta fingret på var felet låg så jag fick gå med tandsköterskan till ett litet rum där det stod en manick som såg ut som en liten mammografimaskin.
Här fick man lägga dit hakan istället för behagen och så bita tag i en liten plastbeklädd pinne.
Sköterskan gick ut och en röst talade om att nu började fotograferingen och en liten låda snurrade runt mitt huvud, så var det klart!
Bilderna kom direkt till tandläkarens datorskärm och hon såg ett stort hål i visdomstanden nere till vänster.
Hon kollade i munnen, kände att den satt löst och beslöt sej för att ta ut den.
Det skulle kosta en tusenlapp plus röntgenkostnaden och det kunde jag stå ut med så hon skred till verket med bedövningar medan mitt hjärta tickade som en skenande moraklocka.
Det blev väl inte direkt bättre när hon sa att hon nästan aldrig drar ut tänder men nu tyckte hon inte att det fanns någon annan lösning för den här var så infekterad och trasig.
Om det inte funkade skulle hon hämta en karl... gulp... men jag var ändå aldrig skräckslagen för hon tog sådan hänsyn till min rädsla och hon hade humor till tusen.
Hon tog en extra röngtenbild på roten när jag satt i stolen för jag berättade att förra gången det drogs ut en visdomstand såg inte tandläkaren på röntgenbilden att ena roten böjd som en virknål så det blev ingen kul upplevelse.
Det här gick dock som en dans och hon frågade gång på gång om det gjorde ont eller om jag spände mej och ålade runt för att jag var rädd och så var ju fallet.
Ont gjorde det inte och ganska snabbt var tanden ute... jag kan inte säga tiden men det bör inte ha tagit mer än max 10 minuter allt som allt.
Inte blödde jag mycket heller!
Lättnaden och tacksamheten var enorm kan jag säga!
Ännu bättre blev det när hon listade mej och bokade en undersökningstid i slutet av september så jag inte behövde betala nu.
Om slutnotan sedan skulle bli väldigt hög kan man göra avbetalningar via Wasa kredit där jag redan har ett lån så det var ju bättre än bäst!!
Överlycklig knallade jag ner till jobbet men efter några timmar kände jag att bedövningen började släppa så jag åkte hem.
Mannen hade tänkt till att jag behövde något lätt att äta så han serverade ärtsoppa och tablett... sedan sov jag fyra timmar i soffan. :o)
Idag vaknade jag med huvudvärk men det är lite "bakfylla" av morfinpreparatet och det står jag ut med.
