TyraTok

Livet är ett äventyr!

Nu börjar det kännas tröstlöst...

Publicerad 2015-11-10 23:00:00 i Allmänt,

... när lillebror skickade SMS  27 oktober och jag fick läsa att min äldsta biologiska bror hittats död i sitt hem samma kväll var det som att få en käftsmäll... igen...
 
Vi var hemma hos Ö och käkade surströmming när SMS:et kom och det var svårt att ta till sej...
Det är ganska exakt tre år sedan min andra äldre bror hittades död i sitt hem efter en hjärtinfarkt., och 9 oktober var det tolv år sedan syrran dog.
 
 
 Jag minns väl när den här bilden togs på sommaren 1973,  jag var tolv år.
Jag minns det för att det var så ovanligt att min äldsta bror Martti, som sitter längst ut till vänster, var hos min morbror och mormor på gården uppe i finska Lappland.  
Brorsan Hannu, som sitter bredvid honom och syrran Verna längst ut till höger bodde permanent där och jag var med min moster och hennes man där en månad varje sommar.
 
 Min äldsta bror växte upp hos en farbror i södra Finland och han hade det tydligen inte alls bra där.
Nu är det bara jag kvar av oss fyra på den här bilden...  jag vet inte varför inte lillebrorsan var där just då men han var inte där så ofta trots att han växte upp på ett barnhem inte långt från gården.
 
 
 
 Den här bilden togs vintern 1975 när vi var upp på mormors begravning.  Vi hängde ihop hela tiden, jag och brorsan... vi hade verkligen saknat varandra.
Det förstod jag inte förrän vi pratade igenom uppväxt och livet under de två tillfällen under 2010 då vi möttes på först vår sist levande mosters begravning i april,  och sedan vår pappas begravning i maj.
Han berättade då om sin enorma saknad för han upplevde det som att jag bara försvann  när vår mamma dog 1963 och jag fick följa med min moster till Sverige. 
Det tog många många år innan vi sågs igen, undrar om det inte var 1973...
 
Den här bilden känns väldigt unik för det är första gången vi fem syskon är samlade på samma bild mej veterligen.
 
 
Den är taget 1987 när vi var på vår morbror Maunos begravning uppe i Lappland och vi står vid vår mammas grav. 
Tyvärr saknas mina två äldsta barn på bilden, de var hemma i Sverige då, annars hade bilden varit komplett med barn och barnbarn. Mina bröder hade inga barn då.
Lillebror i ljus kostym har nu fyra barn och Martti fick en son senare detta år.
 
Nu ligger också Hannu där, vi urnsatte honom sommaren 2013 och till sommaren ska även Marttis urna ner där.
 Det är lite synd att inte syrran fick komma dit också men hon hade sitt liv i Sverige, hon flyttade hit när hon var sexton år.
 
 
Den här bilden är tagen efter Hannus begravning i Helsingfors januari 2013. 
Vi möttes liksom bara på begravningar de sista åren, jag och Martti.
 
 
Hannu mötte jag sista gången i oktober 2012 när lillebror fyllde femtio och vi var över och firade honom.
En månad senare hittades han död i sin lägenhet...  nu samma med Martti... hans son hittade honom. 
Begravningen sker 20 november, jag har bokat resa idag och vi har en väldigt snäll kompis som kommer och bor med hundarna när vi är borta.
Han skaffade Facebook i september och kontaktade mej... han skrev ett meddelande på Messenger:  Är du min lilla gumman. frågar storebror Martti.
Jag blev jätteförvånad att han dök upp där och hann bara skicka tummen upp för jag var på väg hem från jobbet.  Har funderat mycket på om det var något han ville berätta...
 
<3 Sov i ro Martti, ditt liv blev aldrig enkelt. <3
 
 

Kommentarer

Postat av: Inga M

Publicerad 2015-11-11 06:38:30

Du skriver en berättelse om din och dina syskons uppväxt som griper tag! Jag har ju följt din blogg några år nu och förstått att ni hade en svår uppväxt på olika sätt. Förstår att det känns tragiskt när syskonen går bort alldeles för tidigt. Det blir mycket att leva igenom, inte bara sorgen över deras bortgång utan också sorg över händelser i det förflutna, hur det blev och hur det kunde ha blivit. Kan tänka mig att det blir många jobbiga tankar nu fram till begravningen.
Omtankar till dig!

Postat av: Mia

Publicerad 2015-11-11 09:54:37

Instämmer i Ingas ord i föregående kommentar.

Ibland tänker jag på vilken lycka det är att vi, mina syskon, får ha varandra än. Ja, jag hade en lillasyster som dog som liten, men det är så länge sedan. Vem av oss tre ska gå först, tänker jag ibland, hur kommer det att kännas för de som är kvar. Syskonrelationen är ju en långvarig relation... inte alltid så frekvent under livet, men vi finns där alltid för varandra. Så är det för oss.

Jag hoppas att begravningen blir ett fint avslut, något ljust mitt i sorgen och saknaden.

Postat av: Paula i pörtet

Publicerad 2015-11-13 21:58:50

Blir man ledsen när man läser om er förfärliga otur i livet...
Jag kan inte nog beklaga ödet som varit så grymt mot alla er i familjen. De som inte drabbats direkt själv har fått sörja de andra desto mera. Var det hjärtat som inte orkade längre eller vad var dödsorsaken? Jag tillhör den lilla minoritet människor som tänker på döden varje dag. Varför jag gör det kan jag inte förklara, jag är nog född sådan. När jag pratade med Hasse om det var han ytterst förvånad för han tänkte aldrig på döden...
I min släkt blir man inte heller gammal så jag tänker ofta att jag får vara tacksam för att ännu hänga med...och jag tar inte för självklart att det håller i sig. Alla dagar man får nu känns mer som bonus..
Men att mista så många syskon som du nu gjort det är riktigt grymt.
Skickar en varm kram och hoppas att du kloka kvinna sörjer och saknar, biter ihop o plockar ihop bitarna och går vidare i livet...

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

TT

TT - kort och gott!

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela