Turbulenta dygn...
... är det minsta man kan säga att det har det varit...
Men igår kände jag en viss vändning.
Jag ogillar kryptiska bloggar där man säger A och aldrig kommer vidare utan tassar runt ämnet under lång tid.
Visst vet jag att man inte kan utelämna andra människor och deras liv och att det är därför man gör så... oftast tycker jag då att man inte ska säga A ens... eller säga A och avsluta ämnet.
Nu sitter jag själv lite i den sitsen.
Jag kan välja att inte säga något alls... men å andra sidan är detta egentligen ingen hemlighet.
Det hela handlar i alla fall om min äldsta dotter, som har ett missbruk av både värktabletter och vissa droger.
I söndagsnatt blev hon misshandlad i hemmet och det kunde gått riktigt illa, hon är blå, öm, chockad och tilltufsad, mest tilltufsad i själen tror jag.
I måndags morse ville hon att jag skulle köra henne till psykakuten och hon blev inlagd på en ganska trivsam avdelning.
Olyckliga omständigheter gjorde att hon på tisdagen blev tvungen att byta avdelning till en totalt sluten, där hon inte alls hör hemma, det tyckte även personalen, men tydligen fanns ingen annan utväg.
Det kändes helt för överjävligt att höra hennes gråt i telefon på tisdagmorgon och jag har försökt vara med så mycket som möjligt i den fruktansvärda miljön hon hamnade i.
(Dock slapp hon de stränga restriktioner som andra inlagda har.)
En rättsläkare från Uppsala kom och fotograferade henne och en socialsekreterare kom också på tisdagen.
Nu är det bestämt att hon åker på avgiftning/behandling i morgon bitti!
Och viktigaste av allt är att hon fogat sej i den tanken... igår eftermiddag ringde hon och bad mej köpa med några tidningar och godis... så ljuvligt att höra dom orden!!
Jag vet att hennes resa blir lång och enormt jobbig, men jag måste klamra fast vid alla små halmstrån jag hittar och jag vet även att det fanns allvarliga funderingar på att söka hjälp innan det här hände.
Det ger mej ännu mer hopp...
Idag ska jag åka till Emmaboda med väninna A, vars dotter ska på festivalen och jag har tvekat in i det längsta att åka och lämna min lilla avmagrade J här... mest har jag varit orolig för att hon ska backa ur och skriva ut sej när jag och hennes lillasyster gått därifrån på kvällarna.
Det har också gett mej ågren, att behöva lämna WO till A, men efter gårdagkvällens besök då vi alla var där, hennes bror, syster, far och jag, samt efter samtal med socialsekreteraren så inser jag att jag nog också mår bra av att komma iväg lite... sällan har jag mått så dåligt som dessa tre dygn... rent överjävligt uselt.
Jag har även haft ågren gentemot mina två kollegor för att jag varit borta så mycket under veckan för vi har inte alls haft det så lugnt som vi trodde det skulle bli... men dom har varit väldigt förstående och underbara.
Enorm tur att man hamnat på den sån bra arbetsplats!
Hade jag inte haft jobbet denna vecka att mellanlanda på mellan besöken hade jag grävt ner mej och drunkat i tårarna.
Nu känns det i alla fall lite bra, jag åker idag efter sista besöket hos min lilla sparv på eftermiddagen och imorgon bitti åker hon iväg, socialsekreteraren kör henne dit hon ska.
Fortsättning följer men nu blir det tyst några dagar när jag kajkar runt i Småland.
... och var det var minns jag inte men runt Gävletrakten skulle jag tro.
Så det blev lite safari av det hela och 22.30 var vi hemma igen och jag dök rätt snabbt i säng så jag inte skulle snooza bort morgonen som jag lyckats göra två morgnar nu.
