Undergång?
Klockan fyra imorse gav jag upp!
Då hade jag legat och lyssnat på stormen och rätt som det var började det dåna så jag trodde jordens undergång var nära. Vi har ett stort plåttak i fönsterbrädehöjd utanför sovrummet och fy faaaan vad det dånade när regnet/haglet piskade mot det. Så vände vinden och allt kom mot rutorna istället så jag trodde våra ruttna fönsterkarmar skulle ge vika.
Tänkte på hur kul det skulle bli att köra in till stan i detta mörker och stormande...
Gick upp och satt igång kaffebryggaren, mannen kom också upp, väckt av samma oljud.
Konstigt nog hängde fullmånen stor och fin utanför fönstret vid matplatsen, så skumt väder...
Satte mej med VLT och jag vet inte... ibland får jag en känsla av att jag inte ska läsa dödsannonserna. Då tittar jag på nyfödda och förlovade och allt möjligt innan jag flyttar blicken dit, och konstigt nog, varje gång detta inträffar så är det något jag inte vill se bland de stela rutorna.
Kunde inte tro mina ögon, en gammal väns namn fångde min blick. Fick läsa igenom tre gånger för att förvissa mej.
Vi har känt varandra i över femton år, träffades via vänner och han gjorde aldrig någon hemlighet av att han var lite förtjust i mej.
Då jobbade han utomlands men varje gång han kom hem hade han köpt fina saker till både ungarna och mej, fast jag envist bad honom låta bli. Han visste mycket väl att jag inte var intresserad men nöjde sej med att vi var bra vänner. Elaka tungor runt omkring tisslade om att jag utnyttjade honom men det har jag aldrig gjort, utan han var en så varm och generös människa.
Vi har fikat runt om i Västmanland, varit på fester, bilmässor och mycket på krogen, alltid hade han stora spenderbrallorna på när det gällde hela gänget. Visserligen tjänade han nog trippelt så mycket som oss andra, men hade nog bjudit laget runt annars också... han var bara sån.
Han efterlämnar två barn och fru, jag känner så med dem, och kommer att sakna honom även om vi inte setts på några år.
Precis som när syrran dog planerades det säkert för hans stundande femtioårsfest... så tragiskt.
Jag överlevde i alla fall bilresan in till jobbet, det hade mojnat lite, men sen fortsatte morgonen som den startat.
Jag var först på jobbet, kunde inte larma av, lyste rött över hela larmdosan när jag testade, så det var bara att ställa sej utanför och invänta simhallspersonal.
In kom vi till slut, då insåg jag att jobbarkläderna var hemma, fick låna av en tjej som är lika liten som mej, som tur var.
Jobbade bara extra idag mellan 5.30-13, sedan gick jag upp på gymmet och fick lära mej några nya maskiner, mest magträning. Var faktiskt där i 45 minuter idag! Fast det man var lite orkeslös efter så lite sömn.
Nu sitter jag här med ett glas rött och känner mej lite... ja, jag vet inte... folk dör så tidigt. En gammal pojkvän till mej dog för några år sedan, många år efter vi hade gjort slut, men det var också strax innan han skulle fylla femtio. Lungcancer... i den åldern redan.
Det är väl så man märker att man blir äldre, plus att man ser det på sina barn förstås.
Ja, man ser det ju varje morgon i spegeln med men det förtränger jag liksom under dagen för det mesta.
Nu ska jag slänga mej i soffan och invänta Mattes dans. Mannen var uppe hos han släkt igår kväll och tog sej en whiskey, jag väntar med mitt besök tills han kommer dit samtidigt! ;o)
Då hade jag legat och lyssnat på stormen och rätt som det var började det dåna så jag trodde jordens undergång var nära. Vi har ett stort plåttak i fönsterbrädehöjd utanför sovrummet och fy faaaan vad det dånade när regnet/haglet piskade mot det. Så vände vinden och allt kom mot rutorna istället så jag trodde våra ruttna fönsterkarmar skulle ge vika.
Tänkte på hur kul det skulle bli att köra in till stan i detta mörker och stormande...
Gick upp och satt igång kaffebryggaren, mannen kom också upp, väckt av samma oljud.
Konstigt nog hängde fullmånen stor och fin utanför fönstret vid matplatsen, så skumt väder...
Satte mej med VLT och jag vet inte... ibland får jag en känsla av att jag inte ska läsa dödsannonserna. Då tittar jag på nyfödda och förlovade och allt möjligt innan jag flyttar blicken dit, och konstigt nog, varje gång detta inträffar så är det något jag inte vill se bland de stela rutorna.
Kunde inte tro mina ögon, en gammal väns namn fångde min blick. Fick läsa igenom tre gånger för att förvissa mej.
Vi har känt varandra i över femton år, träffades via vänner och han gjorde aldrig någon hemlighet av att han var lite förtjust i mej.
Då jobbade han utomlands men varje gång han kom hem hade han köpt fina saker till både ungarna och mej, fast jag envist bad honom låta bli. Han visste mycket väl att jag inte var intresserad men nöjde sej med att vi var bra vänner. Elaka tungor runt omkring tisslade om att jag utnyttjade honom men det har jag aldrig gjort, utan han var en så varm och generös människa.
Vi har fikat runt om i Västmanland, varit på fester, bilmässor och mycket på krogen, alltid hade han stora spenderbrallorna på när det gällde hela gänget. Visserligen tjänade han nog trippelt så mycket som oss andra, men hade nog bjudit laget runt annars också... han var bara sån.
Han efterlämnar två barn och fru, jag känner så med dem, och kommer att sakna honom även om vi inte setts på några år.
Precis som när syrran dog planerades det säkert för hans stundande femtioårsfest... så tragiskt.
Jag överlevde i alla fall bilresan in till jobbet, det hade mojnat lite, men sen fortsatte morgonen som den startat.
Jag var först på jobbet, kunde inte larma av, lyste rött över hela larmdosan när jag testade, så det var bara att ställa sej utanför och invänta simhallspersonal.
In kom vi till slut, då insåg jag att jobbarkläderna var hemma, fick låna av en tjej som är lika liten som mej, som tur var.
Jobbade bara extra idag mellan 5.30-13, sedan gick jag upp på gymmet och fick lära mej några nya maskiner, mest magträning. Var faktiskt där i 45 minuter idag! Fast det man var lite orkeslös efter så lite sömn.
Nu sitter jag här med ett glas rött och känner mej lite... ja, jag vet inte... folk dör så tidigt. En gammal pojkvän till mej dog för några år sedan, många år efter vi hade gjort slut, men det var också strax innan han skulle fylla femtio. Lungcancer... i den åldern redan.
Det är väl så man märker att man blir äldre, plus att man ser det på sina barn förstås.
Ja, man ser det ju varje morgon i spegeln med men det förtränger jag liksom under dagen för det mesta.
Nu ska jag slänga mej i soffan och invänta Mattes dans. Mannen var uppe hos han släkt igår kväll och tog sej en whiskey, jag väntar med mitt besök tills han kommer dit samtidigt! ;o)
