Mmmmm...
... sååå skönt att få sin ömma lekamen masserad, nu insåg jag hur ont jag har i höfterna och axlarna, (ingen nyhet iofs) och i benhinnorna... och andra ställen men jag gillar inte gnäll.
Får nog krypa till min nya doktor Carola och testa att få sprutor av henne... fan, jag är van vid Jonas.
Fast jag har hört av flera att hon är bra, synd att jag är skeptiker, men nu är gränsen nådd så jag måste testa.
Träffade äntligen dotter J på jobbet, hon knackade på precis efter massagen. Vi har inte hunnit träffas eller snacka för hon har haft O hemma så vi försökte uppdatera snabbt... men vad skönt det är med stora barn!
Visst har dom sina problem och man vill lösa dom... men ansvaret är inte längre helt mitt.
Jag var på en anhörigvecka för lite mer än ett år sen... den mest intressanta upplevelsen i mitt liv... och slutorden jag fick... ja, jag grät som jag inte gjort på länge... men det gick ut på att jag kan inte lösa allt, jag behöver inte ta allt på mej, någon gång måste även jag vara liten.
Usch vad det sved... men jag försöker... jag tror ju fortfarande att jag kan lösa allt fast jag är urusel på det.
Jag levde ju själv med mina tre barn i 18 år efter jag skilde mej och det var slitigt att få ihop mammaroll och mitt eget liv, men det var mitt val.
Fast dock ska tilläggas att pappan tog allt sitt ansvar och vi hade bra kommunikation, vilket underlättade.
Något lite ironiskt att han nu tar så mycket mer ansvar nu med sina två färska än han gjorde med våra... men no hard feelings... jag älskar mina barns två små systrar som det vore mina egna.
Vi har blivit en riktig storfamilj... hehe.
Får nog krypa till min nya doktor Carola och testa att få sprutor av henne... fan, jag är van vid Jonas.
Fast jag har hört av flera att hon är bra, synd att jag är skeptiker, men nu är gränsen nådd så jag måste testa.
Träffade äntligen dotter J på jobbet, hon knackade på precis efter massagen. Vi har inte hunnit träffas eller snacka för hon har haft O hemma så vi försökte uppdatera snabbt... men vad skönt det är med stora barn!
Visst har dom sina problem och man vill lösa dom... men ansvaret är inte längre helt mitt.
Jag var på en anhörigvecka för lite mer än ett år sen... den mest intressanta upplevelsen i mitt liv... och slutorden jag fick... ja, jag grät som jag inte gjort på länge... men det gick ut på att jag kan inte lösa allt, jag behöver inte ta allt på mej, någon gång måste även jag vara liten.
Usch vad det sved... men jag försöker... jag tror ju fortfarande att jag kan lösa allt fast jag är urusel på det.
Jag levde ju själv med mina tre barn i 18 år efter jag skilde mej och det var slitigt att få ihop mammaroll och mitt eget liv, men det var mitt val.
Fast dock ska tilläggas att pappan tog allt sitt ansvar och vi hade bra kommunikation, vilket underlättade.
Något lite ironiskt att han nu tar så mycket mer ansvar nu med sina två färska än han gjorde med våra... men no hard feelings... jag älskar mina barns två små systrar som det vore mina egna.
Vi har blivit en riktig storfamilj... hehe.
