Varför...
... måste man vara så inprogrammerad och inrutad att man inte kan sova på helgerna utan vaknar runt halvsju-snåret och inte kan somna om!?
Jag vill inte vara inrutad!
Jag vill sova!!
Just nu skulle jag vilja sova ett halvår och vakna och känna att allt är bra...
Pratade med J igår morse och sedan hennes socialsekreterare, som är väldigt naiv tycker jag.
Hon tycker det är konstigt att jag vet vad J behöver... jag tycker det vore konstigt om man inte kände sitt barn efter 25 år.
Sedan vart J okontaktbar och folk började bli oroliga och ringde till mej.
Ingen hade fått svar på samtal eller SMS, inklusive jag själv, så till slut åkte jag in till sta´n, och med hjälp av dotter D i mobilen lokaliserade jag henne där jag i och för sej trodde att hon skulle vara.
Mej ville hon inte träffa men som vanligt är allt sååå lugnt så... i hennes ögon.
Att hon inte ville fejsa mej betyder att det inte var lugnt men jag kände att nu är det nog... jag åker hem.
Varför ska jag stå ute en fredagkväll och frysa och vänta ut henne..?
När hon behöver hjälp ska man finnas men annars så... jag kan inte stångas med henne nu... det orkar jag inte.
Åkte och hämtade hem mannen efter lunch igår, han hade ont, stackaren och fick ligga på soffan hela dagen och kvällen igår.
Han får inte lyfta någonting så jag får sköta hundarna för Smilla är bångstyrig att gå ut med ibland, har tyvärr aldrig blivit koppeltränad där hon växte upp.
Det går ju bättre och bättre men ibland rycker hon armen ur led på en om man är oförberedd.
Sedan ringde min rara chef och undrade hur jag mådde och då bröt jag ju förstås ihop och snyftade ur mej hela historien.
Skönt att göra det över telefon, jag hade inte klarat att sitta på hennes kontor utan att gråta, har gått med gråt i halsen så länge nu på jobbet.
Så igår hade jag tre psykbryt... känns nyttigt!
