En vecka sedan beskedet...
... sakta sjunker det in att ännu ett syskon är borta...
... idag är första dagen jag inte gråtit något alls... men dygnet är inte slut än i och för sej...
Lillebror, stackaren, donar i Helsingfors med allt men har hjälp av Hannus vänner... har lite ågren att jag inte är där och hjälper till. Att skura bort en massa blod så man själv kräks känns inte rättvist..
Dessutom känns det rent överjävligt att den första händelsen jag ska plita in i min nya fina almanacka inför nästa år förutom jobbhändelser är begravning av storebror den fjärde januari.
Imorgon far jag till Sätrabrunn med jobbet för en övernattning... något jag brukar se fram emot men nu skulle jag hellre vilja vara hemma under filten men det är inte en möjlighet och man tänker mindre när man aktiverar sej.
