Som en urvriden...
... disktrasa kände jag mej när jag kom hem i söndagskväll så det var otroligt skönt att jag var så smart att jag tog ledigt på måndagen.
Jag är inte den som är flygvan men jag har heller ingen flygskräck.
Det har mannen!
Enda gången vi flygit ihop är när vi åkte till Gran Canaria 2005 och då var jag sjuk när vi åkte ner så mannen höll sej pigg och alert, men på hemvägen fick han en rejäl panikattack och fick sitta längst bak med personalen.
Med detta i färskt minne var jag nervös för den här flygturen förstås... inte för min del men för hans.
Dessutom nervös och spänd inför begravningen... sov bara någon timme på natten innan vi skulle åka.
Mannens son skjutsade upp oss och väl incheckade satte vi oss i baren, jag tog en Irish coffee och mannen en ren whirre innan vi klev ombord.
Starten gick så fint och det var otroligt vackert ovanför molnen.
Otrolig frihetskänsla!
Inte gick det lång tid innan det skulle förberedas för landning och mannen var ganska OK.
Jag gillar inte landning men det gick helt galant!!
Lillebror väntade på oss och herre gud vad han ser tärd och nere ut... tycker så synd om honom.
Jag antar att det här känns för honom som min systers död gjorde för mej... det var bara hon och jag som bodde i Sverige och vi umgicks mycket, precis som de här två bröderna gjort.
Han är verkligen bottenlöst förtvivlad...
Vi var en sväng i Hannus lägenhet på eftermiddagen och där är en hel del att göra så jag får åka över snart igen och hjälpa till med att plocka ur och fixa iordning.
Några stora fina växter som vi inte vet vad vi ska göra med bland annat.
På torsdagkvällen åt vi lite lätt och jag tog två glas rött och bastade i brorsans fina vedeldade bastu men hade väldigt svårt att somna.
Nervös fredagmorgon förstås, irrande och provande av kläder, lillebrors fyra barn kom hem och så upphämtning av min f d svåger som kom med flyg från Stockholm.
Déja vu-känslan infann sej direkt när vi kramade om varandra... saknaden efter syrran.
Lillebror hade valt en väldigt vacker och pampig kyrka centralt nära Hannus lägenhet...
Kallion kirkko eller Berghälls kyrka som den heter på svenska.
Min storebror kom med sin son och hans flickvän... sist vi sågs var på vår fars begravning för snart två år sen.
Kände mej ganska lugn konstigt nog fast de just hade kommit med kistan och jag var fram och fotograferade.
Det kom folk hela tiden och en massa okända människor kom fram och beklagade... och jag kände ingenting!
Men... så när vi satt oss längst fram och akten började...
Det blev en otroligt jobbig timme men väldigt fin.
Nästan alla hade gula rosor med sej och det var så vackert med alla rosor runt kistan.
Mannen fick vara med och bära ut till bilen och sen kördes han bort... ska brännas och lillebror tar med honom hem till Kemijärvi i sommar så han får vara med vår mamma.
När bilen sakta rullade bort... då trodde jag att jag skulle tuppa av.
Alla samlades sen på König, restaurangen där min bror har jobbat och det blev en fin minnesstund där.
