Besiktning...
Faktum är att jag minns inte när jag var in sist till bilbesiktningen för sedan jag flyttade ihop med mannen sköter han allt som har med bilarna att göra.
Väldigt skönt faktiskt! :)
Besiktning av mej själv har jag inte heller gjort på länge... om ens någonsin.
Jo, när jag var på rehab-utredning i Nynäshamn ingick någon slags kroppsbesiktning, kanske också på rygg-rehab men det är runt tjugo år sedan.
Nu när jag börjat på sjukgymnastik igen kom frågan upp om hur jag mår, hon har behandlat mej från dag ett så hon kan både mej och min kropp rätt bra och jag krackelerade väl lite...
Berättade om min brors plötsliga död för ett år sedan och lite om mina mostrar som dött mellan 55-60 års ålder så hon pilade in till läkarmottagningen och tog reda på vem som numera är min husdoktor och kom tillbaks med ett leende och sa att jag har den bästa och att hon lagt in en lapp till honom att han ska kontakta mej för en undersökning.
Jag fick hem ett trevligt personligt brev från läkaren och igår var jag där.
Han tog mej på största allvar när jag försökte förklara mina tankar, vilket jag först inte trodde när han började förklara att jag redan i och med att jag slutat röka för mer än tjugo år sedan halverat risken för både hjärtinfarkt och stroke, vilket ju är de två sakerna jag oroar mej över. Han visade också en tabell över hur stor risk det är i min ålder osv och jag blev lite nedslagen men så sa han att med min släkthistorik av just dessa två åtkommor var det självkart att jag skulle undersökas.
Det blev olika prover och EKG som jag i och för sej måste ta om för det tydligen inte suttiti så bra, svårt när man har stora behag sa sköterskan när de trillade ner på sidan där hon skulle sätta de små lapparna. :)
Doktorn trodde däremot att det var ryssarna som störde ut! :D
Blodtrycket var lite högt vilket förvånade mej för jag har alltid haft väldigt lågt tryck, men det ska följas upp tre gånger och jag känner mej nöjd och väl behandlad!
Kanske jag slipper vakna upp ur mardrömmen där jag ser mej själv ligga död i sängen i stugan och Sherry sitter troget och vaktar mej... inte är lika nojig att gå ut i skogen själv eller vara hemma långa perioder ensam. Jag var orolig över sådant i några år efter att syrran dog men det hade gått över när brorsan dog... då poppade det upp igen för ingen av dem hann ju ringa efter hjälp.
Dessutom tycker min underbara sjukgymnast att jag ska sluta städa hemma så jag slipper värken! Vilken utmärkt idé säger jag! :)
Hon tycker det är imponerade att jag jobbar heltid... att jag överhuvud taget jobbar!
Hela du har ju varit som ett enda blåmärke i så många år med kroniska smärtor och värk, sa hon idag och en kpmpis jag träffade på väg dit häromdagen sa: Och du kämpar på!
Jaa, det göra jag!
Den dagen jag låter det ta över kommer inte att finnas... man får inte göra sej till ett offer.
Jag ser till att ha roligt och göra det jag vill även om det kostar en hel del möda. :)
