Sorgen bleknar sakta....
... men aldrig saknaden... idag är det hela elva år sedan syrran somnade in i sviterna av en hjärnblödning.
Man går igenom alla möjliga sorgefaser och jag har kommit till den punkten att jag kan inte göra annat än att sakna men ändå vara glad att jag fortfarande är kvar och det gäller att ta tillvara på livet.
Jag saknar henne enormt... ingen har gett mej så mycket support och varit så stolt över mej som hon, och jag vet att hon fullständigt älskar mina husdjur.
Som hon tyckte om Wilbur, den gamla norska skogskatten och framför allt gammeltant Tequila som nu bor i norr, sakta tacklar av och sen blir mottagen av syrran, en tröstande tanke.
Jo, jag får vara glad att jag till skillnad från mor och syster får vara med längre och njuta av livet!
Helgen i Säfsen gav mej ingen fisk men underbar natur, kul umgänge med folk i fiskelklubben och en träff med bloggkompisen Paula!
Vi har träffats en gång förr och det var lika kul denna gång att ses! <3
Fisken ville inte ta på varken mask eller Power-bete!
Flugfiskarna hade mer tur!
Flugfiskarna hade mer tur!
