Nu börjar det kännas tröstlöst...




Du skriver en berättelse om din och dina syskons uppväxt som griper tag! Jag har ju följt din blogg några år nu och förstått att ni hade en svår uppväxt på olika sätt. Förstår att det känns tragiskt när syskonen går bort alldeles för tidigt. Det blir mycket att leva igenom, inte bara sorgen över deras bortgång utan också sorg över händelser i det förflutna, hur det blev och hur det kunde ha blivit. Kan tänka mig att det blir många jobbiga tankar nu fram till begravningen.
Omtankar till dig!
Instämmer i Ingas ord i föregående kommentar.
Ibland tänker jag på vilken lycka det är att vi, mina syskon, får ha varandra än. Ja, jag hade en lillasyster som dog som liten, men det är så länge sedan. Vem av oss tre ska gå först, tänker jag ibland, hur kommer det att kännas för de som är kvar. Syskonrelationen är ju en långvarig relation... inte alltid så frekvent under livet, men vi finns där alltid för varandra. Så är det för oss.
Jag hoppas att begravningen blir ett fint avslut, något ljust mitt i sorgen och saknaden.
Blir man ledsen när man läser om er förfärliga otur i livet...
Jag kan inte nog beklaga ödet som varit så grymt mot alla er i familjen. De som inte drabbats direkt själv har fått sörja de andra desto mera. Var det hjärtat som inte orkade längre eller vad var dödsorsaken? Jag tillhör den lilla minoritet människor som tänker på döden varje dag. Varför jag gör det kan jag inte förklara, jag är nog född sådan. När jag pratade med Hasse om det var han ytterst förvånad för han tänkte aldrig på döden...
I min släkt blir man inte heller gammal så jag tänker ofta att jag får vara tacksam för att ännu hänga med...och jag tar inte för självklart att det håller i sig. Alla dagar man får nu känns mer som bonus..
Men att mista så många syskon som du nu gjort det är riktigt grymt.
Skickar en varm kram och hoppas att du kloka kvinna sörjer och saknar, biter ihop o plockar ihop bitarna och går vidare i livet...